Giro di Vini etapp 21: Barbera e Champagne

Efter tre veckors kamp så går cyklisterna idag i mål med en favoritsegrare som var helt ur slag men som reste sig på nio och till slut vände och idag tar Vincenzo Nibali hem sin andra Giro d’Italia-seger. Etappen går från Cuneo och passerar strax väster om Langhe med alla sina DOCG- och DOC-viner. Så till dagens etapp kan man med fördel välja en tanninrik Barolo med eleganta toner från tryffel till darjelingte eller en mjuk blåbärssaftig Dolcetto eller blomsteraffärsdoftande Ruchè di Monferatto. Tidigare så klassades viner på druvan Barbera här som ”folkets vin” mycket tack vare den höga syran som gör att Barbera-vinerna känns friska och passar kanske lite bättre till enklare mat med mycket grönsaker medan en Barolo ju görs sig bäst till en fin köttbit, en tryffelrisotto eller lite kallskuret.

I Castiglione d’Asti mitt emellan städerna Asti och Alba så gör Lorenzo Corini vingårdsbetecknade viner i familjeföretaget Case Corini. Här gör man vingårdsbetcknade viner och vinstockarna är mellan 50 och 90 år. De gamla vingårdarna är inte planterade med en enda druvsort utan det blir naturliga blandningar när druvorna skördas, naturligtvis för hand, här har allt skötts manuellt sen 50-talet, fråga mig inte vad man hade för maskiner innan dess och Lorenzo är noga med att driva verksamheten på ett så hållbart sätt som möjligt eftersom han vill att verksamheten ska kunna fortgå i minst lika många generationer till.

Lorenzo här med Antonella från Fattoria La Maliosa som han samarbetar med för att gör att göra goda viner även i södra Toscana.

Vintillverkningen är helt naturlig; vinerna får jäsa med sin naturliga jästkultur och vinerna klarnas eller filtreras ej heller. Lorenzo – som skrivit läroböcker i naturlig vintillverkning – påstod på vinmässan i Verona det berodde på att han var lat… Fantastiskt goda viner i alla fall, där vinet från vingården med namnet Barla som är gjort på 90% Barbera (årgång 2010) är ett kraftigt vin med mycket svarta körsbär precis som en bra Barbera ska vara. Nu har jag tyvärr ingen flaska här hemma (men förhoppningsvis får jag tillfälle att smaka snart igen) utan får ”nöja” mig med Aldo Conternos Conca Tre Pile 2011 även det en mycket kraftig och god Barbera med all körsbär man kan vänta sig, men den drar mer åt björnbärshållet till och avslutar med en hel del salvia och lakrits.

Och det är säkert en och annan cyklist som i kväll tar ett glas barbera (eller champagne) för att precis som Giorgio Gaber  för en natt glömma de plågor som varit och de som kommer. För snart ställs de inför nya övermänskliga utmaningar.

 

 

 

 

Annonser

Giro di Vino etapp 14 – 15: Lagrein

För andra dagen i rad ställs cyklisterna inför en bergsetapp. Den här gången ska ge sig an Dolomiterna i Alto Adige eller Südtirol som man det heter på tyska i den här trespråkiga regionen, förutom tyska och italienska så är pyttespråket ladinska ett officiellt språk här. Den här regionen är väl mest känd för sina vita viner och man hittar en mängd olika druvor som Pinot Bianco, Pinot Grigio, Kerner, Silvaner, Müller-Thurgau, Chardonnay och Gewürztraminer. När den engelska vintidningen Decanter hade en Alto Adige-provning så var man nästan lite upprörda över att vinproducenterna bara hade skickat en Müller-Thurgau.

Müller-Thuragu är kanske mest känd som druvan som tidigare var alltför utbredd i Tyskland för att göra billiga enkla (läs usla) viner för att sälja en masse bland annat till svenska tonåringars första vinfyllor. Men här i Alto-Adige sägs det att man gör världens bästa Müller-Thurgau och det svala klimatet ger tillsammans med den mineralrika jordmånen viner med tropiska smaker och en balanserande syra som kanske saknas i många av de tyska vinerna. Till saken hör också att Müller-Thuragau-stockarna här är mycket gamla och det spelar förstås också roll.

Men alla vitviner till trots, jag plockar gärna fram ett rött vin från Alto Adige till dagens etapp. Nämligen ett vin gjort på den lokala druvan Lagrein som när den används rätt ger mörka viner med en mycket aromatisk doft av björnbär och örter. Och allra bäst är kanske vinerna från Weingut Nüsserhof och inte blir vinerna sämre av att vinodlaren Heinrich Mayrs förfader gömde motståndsmän i vinkällaren för att de skulle undkomma nazisterna. På den italienska vindagen i vintras bjöd Vin och Oliv på det här vinet men just nu finns det inte att beställa på deras hemsida. Men de har en utmärkt Maddalener (en sydtyrolsk druvblandning på bland annat Schiava och Lagrein) som går att beställa via privatimport.

Eftersom även söndagens tempoetapp går här i Sudtyrolen så kan man så klart dricka samma vin till den etappen. 

Giro d’Vino – etapp 10: Lambrusco

Idag lämnar vi Toscana och Chianti med sina matviner för en bergsetapp som avslutas i Emilia Romagna där det odlas en mängd viner av helt skilda typer men områdets stolthet är så klart Lambrusco. Fast om man tänker på vad Systembolaget historiskt har varufört för vin under namnet Lambrusco så är det svårt att tänka sig en anledning att vara stolt över detta vin. Men i trakterna kring Modena och Bologna så tillverkas massor av Lambrusco med bra kvalitet och när man har smakat en bra Lambrusco är det inte svårt att förstå att detta var Pavarottis favoritvin. Och de senaste åren så dyker det ibland upp lite bättre Lambrusco på Systembolaget som till exempel den blodapelsinläskande Lambrusco del Fondatore som är gjord på druvan Lambrusco di Sorbara. Eller varför inte Canova från Fattoria Moretto som är gjord på Lambrusco Grasparossa di Castelvetro, en druva som ger lite mer strävhet vilket gör att vinet passar utmärkt till tagliatelle al ragù (eller spaghetti med köttfärssås om man vill försvenska det) som på egen hand. Men det violdoftande, jordgubbs- och körsbärssmakande  (hörde jag Dr Pepper någon?) vinet är naturligtvis utmärkt att dricka utan annat sällskap än Roberto Vacchi och Co på Eurosport.

 

Giro di Vini, Etapp 7: Sagrantino di Montefalco

Våra tvåhjuliga hjältar lämnar idag Abruzzo och fortsätter sin färd norrut för etappmålet i den medeltida staden Foligno i Umbrien. Staden ligger precis utanför DOCG-området Sagrantino di Montefalco, där den lokala druvan Sagrantino regerar. Tidigare så tillverkades här mest söta viner på torkad druvor, men idag är torra röda viner med mycket strävhet vanligast. De kraftiga mörkfruktiga (svarta körsbär, plommon) vinerna lagras på ekfat och utvecklar lite kaffe och chokladtoner. Oftast är det 100% Sagrantino i vinerna men det är tillåtet att blanda i 15% Sangiovese. I systembolagets beställningssortiment finns en handfull viner som ligger mellan 200 och 300 kronor men om man vill spara sina slantar till söndagens Chianti Classico-tempo så kan man istället köpa Sagrantino di Montefalcos lite billigare och enklare syskon Rosso di Montefalco.

Giro di Vini – Etapp 4: Cirò

Efter tre etapper  i Nederländerna är Girot äntligen i Italien där man startar i Catanzaro i vad som brukar kallas tåspetsen på den italienska stöveln, Kalabrien. Från Catanzaro följer cyklisterna kusten, eller fotens ovansida om man så vill, till den gamla fiskebyn Praia a Mare som idag är ett turistmål med sina badstränder.

Vad gäller vin då? I alla mina vinböcker så beskrivs regionen som mer känt för sina hus med runda tak än för sina viner och det finns inte heller någon DOCG-region i Kalabrien. Men det finns intressanta viner som görs på lokala druvor och då framförallt i Cirò som ligger i själva hålfoten om vi fortsätter med sko/fotliknelserna. Här odlas bland annat druvan Gaglioppo, som sägs vara släkt med Sangiovese och Etnadruvan Nerello Mascalese. Gaglioppo ger viner med inte alltför kraftig rubinröd färg, vinerna har markant strävhet och kan ofta ha en kraftig rosdoft. Den som inte har ett Cirò-vin i sin vinkällare och ändå vill dricka något från Kalabrien till dagens etapp så finns det i vissa Systembutiker ett vin gjort på 100% Gaglioppo, vinet heter Dragone och ska enligt importören vara ett medelfylligt kryddigt vin, med smak av plommon, körsbär, torkade örter och choklad.

Vin(n)arna från Montalcino har kommit hem

För ett par veckor sen var jag i Montalcino ett par dagar och provade ett stort antal Brunello. Bland annat besökte jag vingården Baricci. Det blev även åtskilliga glas i stans  många vinbutiker när jag försökte lära mig området och samtidigt hitta några favoriter. Framförallt provade vi viner från 2010 som ska vara en utomordentlig årgång. Och ska jag vara riktigt ärlig så slank ju nästan allt ner med ett leende på läpparna. Intressant är att Brunellon från Systembolagets gamla trotjänare Col d’Orca var ett av få som inte föll mig på läppen alls utan det kändes nästan övermoget och lite platt.

Mina fem favoriter bland de viner jag testade i Montalcino.

Längst till vänster det lättaste och mest eleganta i kvintetten – Baricci som vi även besökte och man kan läsa mer om här.

Ett gäng glas och en beställningslista
Ett gäng glas och en beställningslista

Min andra favorit var Ciacci Piccolomini 2010, ett vin från södra delen av DOCG-området. Ett vin som legat 24 månader på stora slovenska fat. Ett mörkt vin med kraftig fruktig karaktär. Svarta vinbär, ros, lakrits. Hög syra och alkholhalt.

Vin tre är Barbaresco-gurun Gajas Brunello från Pieve Santa Resistuta, även det ligger i södra delen av DOCG. Vet inte om det är en slump att just Gajas brunello var den klart mest sträva, mycket syra och en sura körsbär dominerade det här vinet. Men det fanns även en hel del blommor i doften. Ska bli kul att följa det här vinet några år framåt. Det enda vinet av de på bilden jag inte köpte i Brunello, eftersom jag redan hade sex flaskor som jag köpt på systemet.

Fjärde vinet, det enda som inte var från 2010 var Tenuta Nouva från Casanova di Neri. Priset på 2010 hade skenat efter att Robert Paker hade gett vinet full pott så jag köpte så jag köpte 2007 och 2009. Sjuan hade fått lite mer karaktär av torkad frukt, som russin men även lite parfymerat och så klart fanns det körsbär även i det här vinet. Som precis som de flesta jag valde ut var odlat i de södra delarna.

Det fanns lite att välja på som här i Enotecca Fortezza
Det fanns lite att välja på som här i Enotecca Fortezza

Slutligen ett vin från en lite mindre producent Cantina La Serena. Ett vin som fått ligga två år mestadels på stora slovenska fat men en liten del får en tid på fransk barrique. Vinet var ett av de strävaste med tydlig fatkaraktär – cederträ och läder. Smaken gick åt svartvinbärshållet med inslag av rosor. Ett gott vin som tillsammans med övriga jag beställde i Montalcino nu har kommit hem.

Baricci, en elegant vingårdsspecifik Brunello.

Någon kilometer norr om Montalcinos stadsmur ligger kullen Montosoli som anses vara en av de bästa platserna för att göra Brunello di Montalcino. Jordmånen som är en blandning av märgel, skiffer, kvart och lera med inslag av grovt grus som ger en bra dränering. Kullen har ett mycket svalare klimat än prestigeområdena som ligger söder om Montalcino eftersom berget som staden ligger på skyddar de nordligare gårdarna för den varma sciroccon.

Tre generationer Baricci.
Tre generationer Baricci.

På den här kullen hittar man vinproducenten Baricci, som äger 5 av de 15 hektaren som Montosoli utgör. Man är den enda producenten som enbart gör vin från Montosoli, även druvorna till deras Rosso di Montalcino kommer här ifrån. 1955 satte Nello Baricci igång att bruka marken här och idag är det hans barnbarn Frederico och Francesco Buffi som driver gården vidare. Men även idag lyssnar man på den äldre generationen Francesco berättar vid vårt besök att hans mormor Ada tolkade årets måncykler och redan i februari 2014 varnade för att skulle bli ett mycket svårt år. Som kanske är bekant så blev sommaren 2014 riktigt usel i Italien och tillverkare som Biondi Santi kommer inte ens släppa någon Brunello från 2014. Francesco berättar vidare att man dock höll ut och 2014 skördade en bit in i oktober, långt senare än vanligt. En sen värmebölja gjorde att han antyder att deras 2014 kan bli en stor överraskning för många som helt avskrivit 2014 som förlorat.

Det dröjer ju dock några år innan det går att säga om han får rätt eftersom man här gör en klassisk Brunello som ligger 36 månader på slovenska stora ekfat.

Francesco är inte alls så arg som han ser ut, när han berättar för Staffan att Brunellon lagras på slovensk ek.
Francesco är inte alls så arg som han ser ut, när han berättar för Staffan att Brunellon lagras på slovensk ek.

Francesco berättade för oss att det svalare läget gentemot vinerna söder om Montalcino gör att Bariccis viner blir lite elegantare och friskare. Tyvärr hade han sålt slut på Brunellon så det enda han erbjöd oss att smaka på plats var Rosso di Montalcino 2013, ett friskt lätt vin med tydlig körsbärskaraktär men även mineralitet och elegant rosdoft. Helt klart en av de bättre Rosso di Montalcino jag druckit.

På kvällen hittade vi dock en Brunello från 2010 på restaurangen där vi åt middag. Och vinet var verkligen ingen besvikelse, ett elegant vin med så väl tobak, cederträ som de välbekanta körsbärstonerna och rosendoften.

DSC_0263
Det enda vi fick prova, en Rosso di Montalcino (2013) – en av de bättre jag har druckit.
IMG_4420
Till slut hittade vi en pava av det röda guldet.

Kuriosa: Tillsammans med en grupp vinodlare grundade Nello Baricci organisationen Consorzio del Vino Brunello di Montalcino 1967Därför hittar man en etta framför Baricci på kartor över vingårdarna i distriktet.